Trubbel med psyket

Det har tagit sin lilla tid. Jag har inte haft ork att blogga, mitt psyke har inte tillåtit det. Jag erkänner att jag är en svag själ, det finns många olika orsaker till att jag mår som jag gör, vissa är jag fullt medveten om, andra orsaker ligger faktiskt och trycker. Folk anser att jag bör prata med någon, men sist jag pratade med någon så hjälpte det inte mig ett smack. Det var nog inte psykologens fel, det var snarare jag som nog inte tillät mig själv att bli hjälpt.

Jag har länge själv varit intresserad av psykologin, jag var ett tag inne på spåret att själv bli en psykolog. Men hur i hela friden ska en kille med psykiska problem själv kunna bli psykolo? Min inre röst talar också till mig att jag inte kunnig nog, rösten säger också till mig hur jag bör hoppa från en bro istället. Du är inte ett dugg värdig livet!
Dock har jag upptäckt att jag är starkare än min inre nedvärderade röst, det är rösten inom mig som inte är värd ett smack. Jag står här än, jag vill stå här länge till.

Var är grunden till trubblet med mitt psyke? Jag undrar om jag någonsin kommer komma underfull med detta. Jag har många olika tankar på var grunden kan ligga, jag tror nog att dset har lite med varje punkt att göra.

• Mobbningen i skolan sen 8 års ålder
• Alla misslyckanden och misstag
• Hur jag behandlade min familj
• Att jag inte lyckats hålla ett förhållande vid liv
• Att jag idag skulle varit tre barns pappa
• Mitt sätt att leva mellan 16-22
• Att jag svek så många vänner som jag gjorde
• Paniken att vara ensam
• Ångest av att åldras
• Att aldrig vara duglig
• Att inte vara betrodd

Dessa punkter är nog alla grunden till att jag inte mår bra. Jag är inte så jävla självsäker som jag framstår till att vara, i själva verket är jag en feg jävel :). Egentligen så har jag ingen anledning att vara så jävla deprimerad. Jag är ju omringad av underbara människor som anser mig vara en charmör, samt pålitlig, snygg, rolig, flitig, smart kille och massor av andra underbara positiva ord får jag höra. Detta får mig att le ända upp till öronen, ändå ligger jag ibland i min soffa, lyssnar på musik och kan börja gråta för ”ingenting”.

Jag ska försöka blogga lite oftare igen. När jag får skriva av mig så mår jag en aning bättre. Vi får se hur det blir.
Tack för mig för nu.

//ItsKiWiBitch©